Händerna är små och späda, trots många års hårt handarbete. På rocken sitter ett emblem som pryds av en hammare och en nål. Några tankar på att gå i pension finns inte hos Bengt Pettersson som har arbetat som tapetserare sedan han var 15 år gammal. Idag är han 81. 

Foto: Linda Dybeck

Det tunna vita håret skvallrar om Bengt Pettersons ålder. Sandalerna är i storlek 39 och den vita överrocken har han alltid på sig när han arbetar. Hans ansikte är rynkigt men friskt. Trots hans ringa längd har han nära till stentaket. Han står och lutar sig mot sin arbetsbänk med händerna i rockfickorna. Ibland kommer händerna upp och hjälper till att gestalta hans berättelser.

– Vad skulle jag göra om jag inte jobbade? Sitta hemma och glo? säger Bengt och fortsätter:

– Man måste ju ha något kul för sig, här nere finns det alltid något att göra. Jag får väl sluta när Pia tycker att jag blir för gaggig.

Foto: Linda Dybeck

Sedan sju år tillbaka har Bengt sällskap i den lilla verkstan. Pia Mills jobbar tillsammans med Bengt sedan hon gjorde sitt gesällarbete hos den erfarna tapetseraren. Verkstan ligger i ett gult stenhus med tjocka väggar och små fönster. Utanför porten står en låda med svenska höstäpplen som de boende i huset bjuds på. Utsikten över Stockholms inlopp gör sig påmind i en liten glugg mellan Stockholms minsta hus och en stor gammal klädfabrik. Som tapetserare klär de om och restaurerar gamla möbler så att de får nytt liv igen. Det är ett yrke med allt färre utövare trots en konstant efterfrågan. Förr var det vanligare att man axlade sina föräldrars yrkesroller, vilket även Bengt gjorde.

– Morsan ville ju att jag skulle bli optiker, så jag gick ner till ett kontor på Drottninggatan. De erbjöd mig ett kontrakt där jag skulle tjäna 15 spänn i veckan. Men då tänkte jag: fy fan, det där har jag ingen lust med. Istället började Bengt arbeta i sin pappas tapetserarverkstad på Nytorgsgatan på Södermalm i Stockholm.

Bengts båda söner ville dock inte gå i sin fars fotspår utan blev istället plåtslagare respektive tekniker på SL. Men det är inget som tycks störa hantverkaren när han nu hittat en adept som står redo att driva verkstan själv när det blir aktuellt.

– Man ska göra det som man tycker om. Skriva har aldrig varit min grej, men du tycks vara en hejare på att skriva. smickrar Bengt när jag frenetiskt försöker anteckna alla historier som aldrig tycks ta slut.

– Jag behöver fixa folks möbler och någon måste ju vara ute och rota i skiten så att allt kommer fram. Hamnar man i klorna på den där Sverker Olofsson till exempel, då vet man ju att man ligger risigt till.

Kompressorn går igång och bryter lugnet som ligger stilla uppe på Söders höjd. Det är ett av få moderna instrument i verkstan. På väggarna hänger hammare, tänger och skruvmejslar. Den gamla symaskinen står centralt placerad på trägolvet. Ingenting ligger och skräpar. Går man lite längre in kommer man till kontoret där sorterade pappershögar ligger på skrivbordet. Där står också en telefon som har haft samma telefonnummer sedan 1915, med undantag för de siffror som läggs till vartannat decennium.

Innanför kontoret finns ett kök av samma storlek som i ett studentrum. Där kokas kaffet. Ibland äter Pia lunch i köket. Men Bengt går alltid ut och lunchar klockan elva. Tidigare gick han ner till Sjöfartshotellet, men nu föredrar han Slussengallerian.

– De har rätt bra käk där. Svensk mat trots att det inte är svenskar som driver stället. Jag gillar ju rena kötträtter, helst utan massa mystiska såser. Sen ska potatisen vara skalad, dem skalar den inte alltid idag. Även under kriget slapp vi ju käka skal, det är ju grismat.

Bengts dialekt gör att han inte behöver förklara att han är född på Södermalm. Nu har han dock flyttat utanför tullarna för att han sover bättre där och har lättare att parkera bilen. Han kör en Mercedes.

– I min ålder har man ju inte samma intresse för stans uteliv. På frugans tid gick vi ofta på bio och var ute och reste. Jag höll även på med lite frimärken och foton, men dem har jag gett till ena grabben nu.

Foto: Pia Mills

Mycket av tiden går åt till sommarstugan ute på Tyresö där han tillbringar varma helger med att påta i trädgården och ”mest sitta och gotta mig”.  Bengt letar upp sin pappas gamla visitkort i en av skrivbordets lådor. Där ligger tre paket med plåster. De späda händerna får sig nog en törn ibland, tänker jag. Pia, som har varit och köpt lunch, kommer tillbaka; ”Står ni fortfarande och babblar?” Bengt har mer att berätta. Men på hans arm sitter en silverklocka som just slagit elva. Det är dags att gå ner till Slussengallerian och äta kött.

Ragnar Wernstedt, 2010

Bengt Pettersson, 1978

Bengts far, Gustav Pettersson

 

Hos Petra

Hos Petra drevs av Ebba Konstantia (Petra) Pettersson (1903–1986) i på Södermalm i Stockholm. Från början (1939) hette verksamheten Lilla Paviljongen och låg i korsningen Högbergsgatan–Östgötagatan. Den var en blandning av antikvariat, boklåda, konstsalong och litterärt kafé. Här debuterade flera lyriker och bildkonstnärer. 1962 flyttade salongen upp på Glasbruksklippan till Nytorgsgatan 4 där den låg till 1980.

På Hos Petra hade Metamorfosgruppen sin hemvist. Under 1950-talet debuterade bland andra Åke Nordin, Hasse Enström, Tomas Tranströmer och Heidi von Born, under 1960-talet till exempel Bengt Emil JohnsonLars-Gunnar Bodin och Jan W. Morthenson samt under 1970-talet Nils-Gunnar Zander på Hos Petra. [Källa: Wikipedia]

Mer om Ebba K Pettersson i Svenskt Biografiskt Lexikon 

Ebba K Pettersson, Hos Petra